dressyrgalen.blogg.se

Kommer aldrig, aldrig, aldrig sälja Siiv! Svaret på frågan om jag väljer med hjärta eller hjärna är fruktansvärt enkelt, hjärta vinner med hästlängder. Anledningarna till detta är många, Siiv och jag kan fortfarande utvecklas tillsammans och jag lär mig nya saker varje dag tack vare henne. Varenda ridpass är en utmaning där jag måste tänka efter och fokusera för att få Siiv att gå bra och jobbas rätt. Utan Siiv hade jag nog inte varit i närheten av där jag är nu och bara för att hon blir 16 i år och att vi kanske inte platsar högre än Prix St. Georg på tävling så kan vi fortfarande utvecklas på hemmaplan. Trots allt så kan hon byten ner till vartannat, lite tramp och även lite åt passagehållet, det är banne mig inte fy skam! Dessutom tycker jag att den utvecklingen vi gjort det senaste året visar att bara för att hon börjar bli äldre så stoppas inte framstegen, slutet på förra säsongen så kunde jag gå in på banan med en kanonkänsla och bara rida för allt vad tygeln höll och jag var placerad i varenda start. 

 

 

Jag är otroligt fäst vid Siiv och för mig är en försäljning otänkbar. Det skulle vara som att sälja min bästa vän, jag värdesätter henne mer än bara en tävlings- och träningskompis, så otroligt mycket mer! I början hade jag noll koll kockosboll, hon kunde studsa upp mig ur sadeln, bytte bak, tramsade inne på banan, stegringar och allmänt kaos på tävlingsbanorna, men trots det så gav jag inte upp även om jag varit nära många gånger. Blod, svett och tårar med betoning på de två sista har varit utmärkande för vår resa. Svetten består, och så även tårarna men i nuläget är det bara glädjetårar. Glädjetårar över att jag har fått mitt rödhåriga fullblodssto att lita på mig och jobba tillsammans med mig avspänd som en filbunke. Det är otroligt stort för mig och även om jag har tvivlat på mig själv så många gånger och självförtroendet har dalat rätt ner i backen så många gånger. Har tappat räkningen av hur många gånger jag har suttit i bilen på väg hem från tävling, gråtandes och villig att ge upp, men varje gång jag kommit hem och sett Siiv i ögonen igen så har jag på något sätt lyckas resa mig igen och komma igen. Det omöjliga bestämde jag mig för att det var möjligt. Och det är väl det som är så häftigt, vill man något tillräckligt mycket och är redo att kämpa för det så går det banne mig alltid. Visst, alla kan inte rida OS, men alla kan stå för en utveckling som ingen trodde var möjlig. Vi har bara börjat att hitta varandra, vi har mycket kvar att ge! För varje människa som säger att det inte går, tack, ni gav mig just mer motivation att motbevisa er! 

 

 

Min tanke för framtiden är att när Siiv nått pensionsålder och jag har jobbat ett tag så kommer jag köpa en yngre häst som jag kan forma själv och påbörja en ny resa med. Siiv kommer leva ett lyckligt pensionärsliv med motion, pyssel och gos. Då kommer jag hitta en till kompis att fästa mig vid och utvecklas tillsammans med, men stjärnan kommer alltid vara Siiv. Det är ju hon som är min första stora häst och hon kommer alltid finnas kvar, det kommer alltid vara vi!