Inte vara så hård mot sig själv

Om det är något jag är expert på så är det att stressa upp mig själv mentalt inför prov i skolan, särskilt nu sista terminen "när det verkligen gäller". Idag har vi haft vår stora nationella tenta som kallas nkse, jag har gått och haft denna tentan i bakhuvudet sedan termin ett och jag har pluggat som en galning inför detta. Har gått igenom många gamla tentor, allmänna frågor, sjukdomar, läkemedelsberäkning, undersökningar, omvårdnatsåtgärder, lagar osv. Jag har verkligen gett allt och idag var dagen D. Sätter mig med tentan framför mig som är lite speciellt uppbyggd, man får patientfall med frågor till och när man har vänt blad får man inte vända tillbaka för ibland kommer det en del av svaret på föregående blad för att patientfallet ska fortskrida. Detta gör, som ni förstår, att man inte kan kolla igenom tentan när man är klar, man kan inte ångra sig. Stressande om något ;-) men inför idag så kände jag mig ändå pepp, om än väldigt nervös såklart, det är ju så mycket som hänger på den här tentamen. Men tyvärr så gick det inte som jag ville idag, jag befarar att jag hade för många missar och det kom frågor på tillstånd som jag aldrig har hört talas om, och när jag har frågat flera av mina vänner som är färdiga sjuksköterskor så hade det inte heller hört talas om det - en liten tröst. 

Såklart kände jag mig väldigt besviken och trots att jag har gjort mitt bästa och lagt ner min själ i detta och känt mig stressad så länge, och prioriterat bort tex Siiv och watson för att plugga så räckte det inte. På den här tentan så kan det komma precis vad som helst, så det är oerhört svårt att veta vad man ska plugga till, det är i princip omöjligt. 

Åkte hem till mamma och pappa efter jag hade skrivit provet och var väldigt ledsen och kände mig urusel. Hur kunde det gå så här? Varför är jag så dålig? Massa tankar snurrade i mitt huvud och det kändes bara så tungt. Jag är väldigt bra på att inte bara stressa upp mig själv, utan även klandra ner på mig själv tills självkänslan är nere i botten. Idag var inget undantag. Men efter några timmar av att smälta det hela så försöker jag intala mig själv något annat. Jag har hittills gått igenom utbildningen utan att misslyckas med någonting, det har gått enkelt och jag har fått beröm hela vägen. Om jag skulle misslyckas med första försöket på denna tentan, som väldigt många gör, så betyder inte det att jag är sämre än någon annan eller definitivt inte att jag skulle bli en sämre sjuksköterska. Skulle jag få omtenta så behöver jag inte klandra ner på mig själv. Jag gör hela tiden mitt bästa och så länge jag gör det och kämpar så måste jag lära mig att vara stolt över mig själv och inse att självvärdet inte ligger i ens yttre prestationer. 

Nu blev detta ett långt och flummigt inlägg men jag har en poäng här, detta scenariot kunde lika gärna ha varit mig på tävlingsbanan tillsammans med Siiv för ett eller två år sedan. Då såg jag varje misslyckande som ett mått på hur dålig jag var, trots att jag gjorde mitt bästa, kämpade och gav allt. Det kunde inte vara längre ifrån sanningen, att jag och Siiv inte fick till det inne på tävlingsbanan, innanför det där vita staketet, hade inget att göra med mitt självvärde. Så, till alla er där ute som kanske kämpar med en svår häst eller helt enkelt bara inte får till det inne på banan, eller till er som kämpar i skolan eller på jobbet, ge inte upp och för allt i världen, klandra inte ner på er själva! Ni är bra och yttre prestationer talar inte för era inre prestationer. Ni är värda precis lika mycket, oavsett om ni kommer sist, utgår eller inte riktigt når ända fram. Oavsett, så ska ni stå rakryggade och inte skämmas för er själva, ni är bra och duger precis som ni är, rosett med hem eller ej! :-)